Parkers sista helg blev en riktig panghelg med vårväder och härliga utflykter helt anpassade för Parker. Det var härligt att få de där sista dagarna ihop då han kunde slappna av och njuta till fullo. Givetvis togs mängder med bilder och här kommer en drös av dem som togs 8/3.

Låg och Ledsen och saknar världens finaste   

I fredags hängde vi m ut till bk för lite agilityträning m kompisarna. Solen sken och det var härligt vårväder när vi åkte hemifrån, men väl på plats så hade molnen trängt undan solen och vinden var bitande kall. Trots att våren beslutade sig för att ta en tillfällig semster så blev det lite tränat. Först fick hundarna rejsa av sig tillsammans och det är så underbart att se de tre röda musketörerna rusa som tokar ihop. Alla grabbar o i ungefär samma ålder, men aldrig nåt gruff. :) Knott var snabbast (surprice! :P ) och även helt klart uthålligast för de andra såg allt lite slitna ut när de rusats ett tag.

Knott fick köra en rundbana m en halvengagerad matte. Det är svårt nu det här m agilityträning då jag har så ont i kroppen o egentligen inte borde hålla på m agilityn alls... Jag lyckas liksom inte hålla ihop mig själv (varken fysiskt eller mentalt) och att då även försöka hålla ihop galningen o få honom dit jag vill går väl lite så där... Men rundbanan gick ju skapligt iaf ;)

Sen satt vi o huttrade när de andra tränade. Knott höll skapligt tyst, vilket jag uppskattade. Sen körde jag ett pass m bollbyteslek, något jag vet vi borde göra betydligt mer och ofta. Det såg bra ut i slutet iaf, även om det i början var förbannat mkt springa själv... Allra sist testade vi däcket på bk för första gången (på small höjd). Med godis o klicker satt det fin fint. :)

Idag var det dax för ridhusträning, men efter en riktigt dålig dag igår kände jag att det inte var någon ide att försöka pallra sig upp för att vara i ridhuset redan vid 9 på morgonen. Så vi skippade helt enkelt dagens träning. Istället blev det en tur till byggmax för att inhandla material till att bygga hinder för "hemma-träning". För ca 60:- fick vi material till 2 ihopfällbara hinder! Visst inte riktigt lika smidiga som rusta/hööks, men betydligt billigare! Väl hemma byggde D & Krypet ihop hindren åt mig och nu skall vi utvärdera dem lite innan det byggs fler. Funderingarna finns främst kring bomhållarna. Nu klippte jag sönder ett grytunderlägg i kork och satte dit. Andra lösningar jag sett är bara skruv o att skruvhuvudet blir det man lägger röret på (eller skruven hamnar ju typ i röret) eller träkloss (så som vi gjorde m korken nu). Vi testar korkens hållbarhet nu & verkar det bra skall fler upp på de hindren vi har innan fler byggs. Just nu har vi hopphöjd 15 & 25 cm, men det lutar mer o mer åt att vi anmäler oss till klickerkloks kurs i hoppteknik och då är tanken att höja upp till hans tävlingshöjd under den kursen. :)

Världens enklaste hinder att bygga!

ca pris för ett hinder
läkt 25x36 mm, 4.10 m 15:-

vp-rör 1 m 4:-

bult mm 10:-

Undertiden som mina grabbar byggde passade jag & Knott på att ta ett slalompass. På med ytterligare en port (= 8 pinnar nu) och så lyckades jag skramla från två till bågar, dock var vi fortfarande en kort. Det märktes att det var en port till, men det gav inga större problem. Dock körde jag för länge och när jag kollar på filmen så här i efterhand ser man att han är trött i slutet. Måste komma ihåg att sätta ett larm när vi kört slalom, för det är en sak jag verkligen inte vill traggla till trötthet ju! Hur som så är han superduktig min lilla kille!!

Inatt har det blåst en massa och stundom regnat. Varje gång jag vaknat till o gått upp (vilket är ett antal varje natt numer) så har jag kollat Parkers hörn för att se hur stressad han verkar. Hörnet har varit tomt    Inte heller har han legat o tryckt i klädkammaren av rädsla... Varje gång jag ser det tomma hörnet påminns jag om att han inte längre är med oss.    Finaste finaste killen! Samtidigt som det känns "skönt" att han slapp denna natten. Han saknas oss nåt enormt, men jag försöker finna tröst i att han iaf inte mår dåligt nu. Finaste grisnäsan m det charmigaste underbettet i världen!    Att livet skall vara så orättvist   

Idag är det 5 år sedan jag mötte Parker på parkeringen här hemma. Det var en mager, omusklad och rädd kille som klev in i vårat liv. Stort sett apatisk i vissa lägen och med en större problematik än jag trodde då jag erbjöd vårt hem som ett tillfälligt boende tills ett eget hem kunde hittas åt honom. 6 månader senare, efter upprepade besök hos "hundpsykologen", blev det bestämt att han inte skulle behöva flytta igen. Han hade funnit sin trygghet hos oss och även om vi redan då visste att han aldrig kommer bli helt "normal" så hade han gjort stora framsteg. Idag 5 år senare är det på sätt och vis en helt annan hund vi har här hemma, samtidigt som hans rädslor och problem tyvärr gör sig påminda allt för ofta fortfarande. Idag firar vi att han blir 7 år, samt att han varit en del av oss i 5 fantastiska år! Vi har gjort en resa tillsammans som få får uppleva! Han är den roligaste fjanten när han mår bra & den finaste barnhunden man kan drömma om!

Dagen till ära fick han vara ensam hemma m tre galna hundar som ljudade mer än vi önskade, pussa på Krypets kusin och mumsa i sig skinkost m brorsornas avundsjuka stirrandes på honom. Förhoppningarna för morgondagen är att han får åka till sitt favoritställe, Viggeby, och springa i kohagarna. Lycklig! Fri! och Trygg!

Här kommer en drös bilder från vårt första år tillsammans   

Finaste flocken vi hade då   

Den här bilden är så speciell för mig. En av de första (eller DEN första kanske) bilderna där hans kärlek och trygghet till oss lyser igenom så starkt. Går inte att förklara känslan, man måste nog ha upplevt en "Parker-hund" för att verkligen förstå...

Här var matte betydligt räddare än Parker ;) Hoppa några meter ut på en flytbrygga var mest lattjo tyckte Parker ;)

Finaste killen, GRATTIS!!   

Igår var det en vecka sen Knott kastrerades och det har verkligen gått över förväntan. :) Det där m koppeltvång i 10-14 dagar gick precis som väntat, inte alls. :P Redan på dag 3 (om man räknar m operationsdagen) så släppte jag honom. 20 min koppelträningstragglade räckte för både mig och honom! Dessutom verkade han tycka att kopplet fungerade super som longerlina & då kunde han lika gärna springa lös tyckte jag. Fasen vad han kutade, runt runt runt. :)

Tratten tog vi av när vi lämnade veterinären och den har inte kommit på en enda gång sen dess! Inte ens på nätterna eller då vi lämnat hundarna ensamma hemma. Första gången de skulle lämnas funderade vi väl lite över om han kanske inte borde ha tratten, men då han aldrig haft tratt kändes det fel att sätta på den när de skulle vara ensamma, så vi sket i det. Och det har funkat super! Han slickar lite ibland, men inte överdrivet på något vis och då får han så klart slicka.

Såret läker fint & påsen krymte snabbt ihop. Hoppas nog att den krymper lite till, men räknar m att det tar längre tid. Än så länge ser vi honom fortfarande som "nyopererad" och försöker hålla honom aningen lugnare än vanligt och inte göra några extrema saker med honom. Vi kollar såret dagligen & när vi hör att han ligger o slickar/tvättar sig kollar vi så det inte blir överdrivet på något vis. Dock känns det som att det gått förbannat bra & att det liksom inte kan hända så mkt nu. :)

Bild från igår, på lerstänkt Knotts skrev ;)

Tårarna var inte långt borta på dagens hundpromenad. :( Jag mer eller mindre fick tvinga med världens finaste Parker genom bostadsområdet. Han skakade som ett asplöv och ville inte alls med. Oftast brukar spänningar och oro släppa när vi kommer ut på fältet eller in i skogen, men icke. Eller ja, han slutade ju skaka, men när vi gick ut på fältet (vilket alltid brukar få upp svansen) ville han bara ner i diket och gömma sig.    Tog ett varv på fältet och sen gick vi i skogskanten för att sen gå hem tänkte jag (Knott behövde sin promenad!), men istället för att svänga hemåt ville Parker bort mot skogen. Tänkte att han kanske skulle bli glad då och slappna av lite mer så vi gick mot skogen. Väl i skogen så letade han bara gömställen och ville inte alls vara med. :( Inte ens frolic lockade & då jag sträckte fram handen för att ge honom godis så ryckte hela hans kropp häftigt till (= superspänd och stressad). En timme blev vi ute och svansen var ner stort sett hela tiden och han bjöd bara på någon enstaka avskakning. :(

Väl hemma frågade jag D om han märkt nåt speciellt på Parker under dagen eller om han hört smällar/ljud som vi vet stressar Parker. Men D kunde inte minnas något sådant, dock var Parker stressad redan i morse tydligen. När D går m Parker så kan det hända attd e får sådana här promenader då o då, men det är ytterst sällan Parker är så otrygg när jag är ute med honom, om det inte smäller nåt stort precis när vi är ute så klart. Jag minns inte när jag hade en sån här hemsk promenad m honom senast! Finaste underbaraste lilla "emil i lönneberga"   

Försöker hitta de positiva små sakerna o genom hitta dem för ytterligare motivation i hundträningen. För det mesta känns det tugnt och omöjligt just nu, men idag hade vi ett suveränt pass i ridhuset och det var så grymt skönt! Jag vet ju att han kan och det är så grymt frustrerande när det ändå inte funkar. Men som sagt, idag kände jag igen min kille igen. :) Dock tänkte jag inte skriva om dagens pass, det får komma senare...

Men iaf... Jag försöker verkligen hålla glädjen i hundägandet vid liv just nu. Vi har kommit iväg på promenader m lite kompisar och det är guld värt! Dels är det super träning för Knott, men även mkt roligare för en annan m sällskap. :) Förra veckan gick vi en tur m både Best (& Trassel) och Niiro. Först tog vi en promenad tillsammans och sen fick de röja lite lösa tillsammans. Knott imponerade både på promenaden (genom att inte vara direkt drygare än vanligt ;) ) och när de sen fick leka (genom att faktiskt visa matte intresse, trots att han generellt tyckte godisarna som var m sög). Niiros matte tog ett gäng bilder och jag slänger upp några här & hoppas att det är ok ;)

De tre musketörerna, röda, stiliga och så olika   

Och här om dagen så träffade vi Niiro för rejs i fårhagen. Parker verkade tycka om Niiro en hel del och återigen förvånade Knott matte genom att faktiskt vilja träna istället för att busa hela tiden!

Inkallnings övning

Backa i snö m fint fokus!

(bilder återigen snodda av Niiros matte)

Annat vi har haft för oss i januari är bla tränat inför Dagens Trick 20 (& fått godkännt)

Fått en leverenas m en ica-kasse nötben och 5 kg slaktbi. Uppskattat värre!

Jag fick äntligen tummen ur o sydde upp Knotts agilityhalsband

sen har vi även varit iväg en helg o firas svärmor. Knotts första "hotellvistelse" i ett litet vandrarhem där vi hade hela huset. Inledningsvis var han helt övertaggad över alla som var där, men sen visade han hur duktig han faktiskt är! Inga problem att lämnas ensam m gubbarna på kvällen då vi var iväg o åt. Inga problem att sova gott på golvet trots lekande barn och vuxna som kom o gick. Fina fina killen! Värst var trappan tyckte han. Den var så läskig att på morgonen ville han inte gå ner för den o när husse bar ner honom kissade han på sig! :( Men sen följde han duktig m matte iaf när hon tränade lite trappa m honom :)

Och så en liten fundering... Om man typ lyckats dränka sin träningsdagbok, borde man inte få köpa en ny då? Även om den egentligen antagligen skulle räcka för hela 2014 med?! Att jag helt tappat lusten att skriva i den befintliga gissar jag dock mest hänger ihop m att träningarna har gått så dåligt... men kanske blir det lättare o roligare att komma igång m träningsdagbok om man skaffar en ny? Vad tycker ni?