men det behövs hjälp!

För snart ett år sen skrev jag detta inlägget

Då gick allt bra. Nu härjar en brand igen här här här

och ryktet säger att det inte har gått lika bra denna gången...

Nu sitter jag här och väntar på en bekräftelse om vad som är sant och vad som hänt. Ångesten och oron rusar genom kroppen!

blir det lättare... eller?

uppenbarligen inte

Det är inte alltid lätt... för någon...

Sommarens bilder är typ genomgångna nu och det är dax för det första semesterinlägget! Vi tar det i åldersordning för rättvisans skull - Veto först alltså!

Semester i Klockis innebär att man lever lyxlivet som utekatt på dagen. Veto utnyttjade det främst till att ta det lugnt.

men hon har även njutit av en del fina solnedgångar

passade på att utforska

blivit terrad av Virus

varit med på grillkvällar

klättrat i träd

spanat på eventuella jaktoffer från altan

gått på en massa promenader med resten av The Crazy Pack

och ibland blivit så trött så hon vägrat gå en meter till i solen

tur nog kunde man lifta med husse i nödfall

en riktigt bra sommar tror jag allt att hon tycker

Höstens kursande för mig och Enya ser trist ut. :( Ingen agility alls ser det ut att bli. :( Önskar jag var duktigare på att planera egna träningar och pallra mig iväg till någon bana, men jag är värdelös på det tyvärr. :( Måste nog försöka få tummen ur arslet dock och få till ett pass i veckan eller så åtminstone...

Helt utan kurs kan vi dock inte stå, så i höst är vi anmäld till en hundmöteskurs (fast husse får kanske gå den...), positiv lydnad och så småningom även en kurs i att "stressa rätt". Säkert bra och nyttiga kurser allihop, som jag nog kommer tycka är kul att gå med, MEN de börjar inte förrän i oktober & november!! Fatta så sent! Och mörkt, grått och blött det kommer vara :/

Så innan kurserna drar igång måste jag få tummen ur och åka o träna agility helt enkelt!!

Krypet har det kämpigt just nu. Det kliar och gör ont i munnen. Inte ser vi några tänder som är på g, men det är ett himla tuggande och pillande (m både fingrar och tunga) på ena sidan, så det kommer nog fram något snart. Han har sovit oroligt några nätter = jag har typ inte sovit något alls. Innan idag fick han alvedon för att se om det blev lite bättre och då sov gossen 3,5 timmar! Så nu fick han en dos alvedon innan läggningen med förhoppningen om att även mamma får sova inatt.

Älskade älskade Enya vovven. Jag har alltid tänkt/trott att när hon får ont (eller liknande) så kommer hon bli än drygare, opålitlig och ännu mer impulsiv. Så som hon var Gimlis sista sommar. Då flög hon på Felix helt oprovocerat flertalet gånger. Vi gjorde en smärtutredning på henne, men inget hittades. Hon slutade dock tugga på Felix, Gimli togs bort, jag blev gravid, Krypet kom... Massor har hänt de senaste åren och Enya är inte lättare att tyda...

Nån gång i vevan kring smärtutredningen dök en knöl upp på nederdelen av hennes hals. Vi har inte lagt så mkt tygnd eller oro på den. Fick för mig att det var nån körtel och sen har det fallit ur våra huvuden. Men den senaste tiden (året nu kanske?) har det börjat dyka upp fler knölar. Stundtals känns det som att man inte kan ta på henne utan att hitta nån ny knöl. Innan stugan fick veterinären känna på dem och icke var det fettknölar, vilket man ju hoppats/trott, och inte heller några ljuvertumörer. Och framförallt oroade sig veterinären över den skumma knölen hon hade på halsen (som inte alls är nån körtel!). Dumt sitter den med, så någon biopsi skulle inte bli ett enkelt snabbt litet ingrepp heller tydligen.

Så vad gör man? Jo kollar allmäntillstånd och funderar, klämmer, funderar mera och funderar ytterligare lite till. Att operera bort en massa knölar känns inte aktuellt. Dels för att det tycks ploppa upp nya lite här o var. Skulle ju bli ett jävla opererande om man skulle ta bort dem liksom. Men sen kanske framförallt för att det är Enya vi talar om. Hon skall inte behöva genomgå en massa operationer med undersökningar och allt vad det innebär! Och vi orkar inte reparera hennes huvud efter en massa sånt.

Så då var det det här med allmäntillståndet. Ja, hon kommer bli ännu knäppare och opålitlig den dagen hon mår sämre tänkte jag från början. Men så åkte vi till stugan... Istället för att dra ut i skogen och jaga GICK Enya framför mig i skritt en stor del av promenaderna! Ju längre vi är i stugan desstu längre brukar jaktturerna bli och med tiden brukar det alltid innebära att långlinan håller oss samman. Iår behövdes inte långlinan en enda gång! Hon avvek bara från vägen någon enstaka gång, totalt under dryga 3 veckor! Börjar hon bli gammal eller är det nåt som felar? För inte brukar hon bete sig så där. Kanske är det kursandet i vår som gjort skillnaden? SKL gjorde susen på flera sätt, inge snack om saken! Men agilityn i vår var hon inte alls lika sugen på. Flera gånger tänkte jag att hon nog börjar bli gammal trots allt.

Så kom vi hem från stugan och vår underbara lugna sansade (men "okände") Enya blev genast som förbytt. Kunde knappt gå utanför dörren utan att börja stressa och hyperventilera. Hundmöten klarade hon förvånansvärt bra trots allt, men andra saker... *suck*

Så hur bedömer man då allmäntillståndet på en så instabil hund??