Jahopp, så var man redigt sjuk igen. :( Kände mig lite halvkrasslig i halsen igår när jag vaknade och under dagen kunde jga följa hur den blev rödare o rödare. Natten innebar typ noll sömn. Domnade bort 20 min då o då, men det kommer man inte långt på när kroppen redan är helt slut. :( Idag är febern ett faktum, frossan, värk i kroppen, risig mage, halsont, snuva och sån enorm trötthet. :( Orkar fan inte vara sjuk nåt mer!!

Läser man på 1177.se så kan man så gladeligen läsa att det finns risk att drabbas av svininfluensan iår och att jag så klart tillhör en riskgrupp iom att jag är gravid. Har velat en del om jag skall vaccinera mig eller hela hösten/vintern, men jag känner viss olust till att vaccinera mig i onödan, framförallt som gravid. Men nu hade det kanske inte varit i onödan om det nu är så att jag drabbats av influensan... och m mitt härliga oflyt denna vinter så lär det väl röra sig om svininfluensan isf... :(

*suck*

"Om man tillhör en riskgrupp och får symtom på influensa bör man kontakta en vårdcentral, särskilt om man inte har vaccinerat sig mot influensa"

Känns ju j-vligt upplyftande att läsa... Att höra av sig till vårdcentralen efter ett dygn m influensasymtom känns ju helt överdrivet måste jag säga! Samtidigt så kan man läsa om att gravida är överrepresenterade när det kommer till att behöva läggas in, få antivirala medel och annat tråk. :( Dessutom så står det att bebisen utsätts för ökade risker om jag blir ordentligt sjuk. :(

ALLTSÅ DETTA SUGER!!

Imorn har jag dock sluttenta mellan 12-16, så innan dess har jag inte tid m nån vårdcentral. Sen får vi väl se hur saker artar sig i helgen. Får iaf lite avlastning m svärföräldrarna på plats. Trist bara att det planerade bio-besöket inte lär bli av (hur skulle jag orka det?!), så blir väl inte bio på typ ett år nu... *bitter värre*

Natten gav inte riktigt den vilan min kropp hade behövt. :/ Sonen sov orolig, var febrig och ville ligga nära mamma. Hur mkt jag än älskar att ha honom nära mig, så kan jag inte sova om han ligger hos mig nu när kroppen gör så ont och jag är så lättstörd. :( Och med tanke på hur dåligt han sov och mådde, så var det ju bara för en annan att bita ihop och försöka ge honom så mkt sömn som möjligt iaf. Huvudet mådde ungefär lika bra som kroppen sen när det var dax att gå upp :P

Krypet och pappa tog en promenad i det fina vårvädret så att jag skulle få plugga lite ostört. Under promenaden sov Krypet ca 30 min vilket kändes vettigt m tanke på hur dåligt han sovit under natten. När de kom hem sen så ville Krypet mysa i soffan m mamma, vilket resulterade i att han somnade igen och sov ytterligare 2 timmar! Och trots all sömn under dagen så somnade han skapligt nu ikväll, dock sover han oroligt och gissningsvis blir natten likartad den vi just haft. :( Han är helt klart ur gängorna!

Pluggandet har gått sådär. Ligger efter m en föreläsning ungefär, vilket känns tveksamt kul då det är delprov på torsdag och sen sluttenta på fredag. *suck* Har iaf fått sitta mååååånga timmar idag/kväll ostört, men huvudet har ju inte varit så där supereffektivt. Inatt måste jag verkligen få sova så jag kan åka ner till bibblan och göra några intensiva timmar och hinna ikapp! Sen får vi se hur det hela artar sig... Känns nästan som jag måste räkna m att göra omtentan... :/ Hur kul det än har varit att plugga igen så känner jag mig verkligen klar nu! All värk gör mig så grymt trött att jag inte orkar nånting. D är ledig ytterligare några dagar efter att sluttentan är, så det vore så skönt att kanske faktiskt orka göra nånting ihop hela familjen. Annars ser jag nog mest fram emot (kanske inte riktigt rätt ordval men men) sjukgymnasten som jag skall till nästa vecka. Hoppas hoppas hoppas verkligen att hon har något bra att erbjuda som hjälper! För skall kroppen göra så här ont & jag är så här trött redan nu pga det, känns det inte så lockande att föda barn om 7 veckor (eller var det blir)!

Idag var det dax för agility i ridhuset igen, efter nästan 3 veckors uppehåll för vår del! Kroppen har hela veckan sagt att agility-träningen nog borde läggas på hyllan för några månader nu, men trots att jag vissa kvällar har haft så ont att tårarna inte gått att hålla tillbaks så ville jag verkligen inte missa träningen! Och det är fan värt all smärta i världen, bara själen får den smörjning som agilityn faktiskt ger mig! Trivs så himla bra i våran grupp & de är så snälla, trots att Knott ibland kan dra iväg och störa en del. :)

Iaf så var banan nästan färdigbyggd när vi kom, men den tid som var kvar & under banvandringen fick Knott springa lös i ridhuset själv för att bränna av lite. Och det behövdes! Det räckte m att träningsväskan kom fram hemma så taggade han igång & lät sen tills... eh... vi hade kört två pass?? Uppenbarligen hade han saknat agilityn iaf ;) Han var flängig, skällig, överallt, samtidigt som jag ändå upplevde att han lyssnade bättre än sist då han sprang lös i ridhuset inledningsvis. Han röjde lite o sen körde vi lite för att han skulle dra o kolla på någon som provsprang under banvandringen lite ;) Eller fy, alla de som sitter på huk, de bara måste kollas! Efter att han röjt lite & vi testat att köra några kortare bitar på banan under tiden som de andra banvandrade så tog vi en paus. Knott skällandes på läktaren o jag nere på plan :P

Sen körde vi några slalom m varierat resultat. Vågar inte ha mer än 2 portar (m bågar) än i ridhuset då han snabbt släpper mig helt om det blir tokigt. Så länge han lyckas, gör han det snabbt och skitsnyggt! Men han är väldigt störningskänslig vid slalomet när det blir svårare. Tar m mig de otroligt fina slalomen han ändå gör! Farten har han redan och snart tillåter nog backen här hemma att sätta upp slalomet hemmavid och lägga på antalet portar. :)

Gungan stod näst på tur och där tror jag att jag har lite för bråttom. Han är ju typ helt orädd för den, MEN när han får lite fart upp verkar han ändå tycka att nedslaget blir för hårt. Han tenderar till att hoppas av vid mitten om han har fart m sig upp. Svårt hur jag skall göra, då han ju bjuder på farten själv, men uppenbarligen inte riktigt upplever att han behärskar den? Men men, vi kör vidare. Har ju ingen brådska alls m gungan då en agilitystart inte kommer komma förrän absolut tidigast vid 2 års ålder, gissningsvis ännu senare.

Efter det tog vi en paus på läktaren igen. Denna gången var matte med och middagen, så Knott låg fint, tyst på sin filt och fick äta torrfoder som belöning. Det där funkar verkligen superfint, men det går åt ganska så mkt gotta (dock bara halva middagen...).

Så var det äntligen vår tur på banan.

Typ första gången han testade långhoppet (smallstorlek), 3e gången han testade däcket (smallhöjd) och så platten som han fick problem m när han såg den i ridhuset första gången i höstas (& detta var nog 2a gången den var m sen dess).

Hade en dålig plan för hur jag skulle dela upp banan, men gjorde det iaf på något vis jag inte riktigt minns nu. Testade däcket & långhoppet innan de sattes i kombination & det var ju inga problem alls. 3-4 var heller inga som helst problem. Att hinna m ett blindbyte mellan 6-7 var lönlöst så då blev det bakombyte istället, något vi egentligen inte tränat på.

Första varvet var han grymt stor i svängarna o missade nästan varje hinder :P Tunnlarna suger han inte alls lika bra på inne i ridhuset som han gjorde innan ridhusträningen, så några vägran blev det där med. Men han tog platten utan minsta bekymmer och kom tillbaks m kastade leksaken någorlunda snabbt ;)

När det sen var dax att verkligen försöka köra ett helt varv, så tog han långhopp & däck i bana utan problem(!) vi fick till ett så när som perfekt bakombyte vid 7(!), dock blev det vägran på tunneln efter. Vid 11 eller 15 (minns inte) blev det fel ingång, men annars var det verkligen perfekt! Och när han fått tag i leksaken efter platten vände han o kom direkt tillbaks!! Bästa känslan! Tyvärr så kunde inte D filma oss, då Krypet tydligen höll på o filma sitt öga... och något mer varv ville jag inte ta. Dels för att känslan var så bra & dels för att jag knappt pallade m smärtan som de där j-vla fogarna envisas om att plåga mig med.

Nu tusan längtar jag till våren för mer träning hemmavid! Har nästan helt bestämt mig för att satsa på klickerkloks hoppteknikkurs i vår med, nu när filmkameran äntligen är återfunnen ;)
 

Men men, sova nu & så får vi väl se om jag kan gå imorn... Drygt en vecka kvar tills jag har tid hos sjukgymnasten & förhoppningsvis får m mig en TENS hem som kanske kan dämpa smärtorna lite...

Idag är det 5 år sedan jag mötte Parker på parkeringen här hemma. Det var en mager, omusklad och rädd kille som klev in i vårat liv. Stort sett apatisk i vissa lägen och med en större problematik än jag trodde då jag erbjöd vårt hem som ett tillfälligt boende tills ett eget hem kunde hittas åt honom. 6 månader senare, efter upprepade besök hos "hundpsykologen", blev det bestämt att han inte skulle behöva flytta igen. Han hade funnit sin trygghet hos oss och även om vi redan då visste att han aldrig kommer bli helt "normal" så hade han gjort stora framsteg. Idag 5 år senare är det på sätt och vis en helt annan hund vi har här hemma, samtidigt som hans rädslor och problem tyvärr gör sig påminda allt för ofta fortfarande. Idag firar vi att han blir 7 år, samt att han varit en del av oss i 5 fantastiska år! Vi har gjort en resa tillsammans som få får uppleva! Han är den roligaste fjanten när han mår bra & den finaste barnhunden man kan drömma om!

Dagen till ära fick han vara ensam hemma m tre galna hundar som ljudade mer än vi önskade, pussa på Krypets kusin och mumsa i sig skinkost m brorsornas avundsjuka stirrandes på honom. Förhoppningarna för morgondagen är att han får åka till sitt favoritställe, Viggeby, och springa i kohagarna. Lycklig! Fri! och Trygg!

Här kommer en drös bilder från vårt första år tillsammans   

Finaste flocken vi hade då   

Den här bilden är så speciell för mig. En av de första (eller DEN första kanske) bilderna där hans kärlek och trygghet till oss lyser igenom så starkt. Går inte att förklara känslan, man måste nog ha upplevt en "Parker-hund" för att verkligen förstå...

Här var matte betydligt räddare än Parker ;) Hoppa några meter ut på en flytbrygga var mest lattjo tyckte Parker ;)

Finaste killen, GRATTIS!!   

Igår var det en vecka sen Knott kastrerades och det har verkligen gått över förväntan. :) Det där m koppeltvång i 10-14 dagar gick precis som väntat, inte alls. :P Redan på dag 3 (om man räknar m operationsdagen) så släppte jag honom. 20 min koppelträningstragglade räckte för både mig och honom! Dessutom verkade han tycka att kopplet fungerade super som longerlina & då kunde han lika gärna springa lös tyckte jag. Fasen vad han kutade, runt runt runt. :)

Tratten tog vi av när vi lämnade veterinären och den har inte kommit på en enda gång sen dess! Inte ens på nätterna eller då vi lämnat hundarna ensamma hemma. Första gången de skulle lämnas funderade vi väl lite över om han kanske inte borde ha tratten, men då han aldrig haft tratt kändes det fel att sätta på den när de skulle vara ensamma, så vi sket i det. Och det har funkat super! Han slickar lite ibland, men inte överdrivet på något vis och då får han så klart slicka.

Såret läker fint & påsen krymte snabbt ihop. Hoppas nog att den krymper lite till, men räknar m att det tar längre tid. Än så länge ser vi honom fortfarande som "nyopererad" och försöker hålla honom aningen lugnare än vanligt och inte göra några extrema saker med honom. Vi kollar såret dagligen & när vi hör att han ligger o slickar/tvättar sig kollar vi så det inte blir överdrivet på något vis. Dock känns det som att det gått förbannat bra & att det liksom inte kan hända så mkt nu. :)

Bild från igår, på lerstänkt Knotts skrev ;)

Tårarna var inte långt borta på dagens hundpromenad. :( Jag mer eller mindre fick tvinga med världens finaste Parker genom bostadsområdet. Han skakade som ett asplöv och ville inte alls med. Oftast brukar spänningar och oro släppa när vi kommer ut på fältet eller in i skogen, men icke. Eller ja, han slutade ju skaka, men när vi gick ut på fältet (vilket alltid brukar få upp svansen) ville han bara ner i diket och gömma sig.    Tog ett varv på fältet och sen gick vi i skogskanten för att sen gå hem tänkte jag (Knott behövde sin promenad!), men istället för att svänga hemåt ville Parker bort mot skogen. Tänkte att han kanske skulle bli glad då och slappna av lite mer så vi gick mot skogen. Väl i skogen så letade han bara gömställen och ville inte alls vara med. :( Inte ens frolic lockade & då jag sträckte fram handen för att ge honom godis så ryckte hela hans kropp häftigt till (= superspänd och stressad). En timme blev vi ute och svansen var ner stort sett hela tiden och han bjöd bara på någon enstaka avskakning. :(

Väl hemma frågade jag D om han märkt nåt speciellt på Parker under dagen eller om han hört smällar/ljud som vi vet stressar Parker. Men D kunde inte minnas något sådant, dock var Parker stressad redan i morse tydligen. När D går m Parker så kan det hända attd e får sådana här promenader då o då, men det är ytterst sällan Parker är så otrygg när jag är ute med honom, om det inte smäller nåt stort precis när vi är ute så klart. Jag minns inte när jag hade en sån här hemsk promenad m honom senast! Finaste underbaraste lilla "emil i lönneberga"   

Det ligger ett mkt ynkligt Knott i sängen bredvid mig här. Men allt har gått bra idag!

Knott hade lite svårt att förstå varför husse ville ut så tidigt imorse, men traskade snällt med. När vi sen var klara hela familjen för att åka bilen hade han dock vaknat till liv & var nu istället laddad till tusen. Sista biten, på grusvägen till veterinären taggade han upp ännu mer. MÅSTE ju vara nåt roligt på gång när man åker på grusväg! Och JAAAA det var ju jättekul att komma in till veterinären och få hälsa på alla glada människor! Goa glada vovve!    Vågen visade på 14 kg, vilket jag trott kommer vara hans optimala vikt, men lite till vill jag nog att han skall väga om jag tittar på honom. Sen fick han sin spruta och somnade bredvid matte på golvet. 30 min senare var han klar och fick så sakta vakna upp hos matte. Han sov lite väl gott & visade väl egentligen inga tecken på att vilja vakna förrän en annan hund vaknade på "fel sida" och lät halvt hysteriskt nästan 2 timmar efter att Knott var klar. När han lugnat sig över chocken från den hysteriska vovven, somnade han gott om på golvet igen tills husse kom o hämtade oss. ;) När vi kom hem så var Felix snäll och la sig m Knott i bian och nu ligger Knott tillsammans m Parker.    Det är fint att se hur gubbarna verkar förstå att Knott mår lite risigt och "finns där" för honom. :)

Såret är jättefint & det blev inga stygn att ta, vilket ju alltid är skönt. Pungen har redan dragit ihop sig en massa. Knott har undersökt det hela, men var inte intresserad av att slicka än. Vi får väl se hur det blir när det börjar klia, men fram tills han bevisat att han verkligen behöver tratten slipper han den.

Så var det gjort. Äger inte längre någon fertil hund & det är förbannat skönt faktiskt ;) Nu skall det bli en spännande resa för att se om vi märker någon skillnad på honom. Alla tidigare hundar har jag ju kastrerat så tidigt att det aldrig gått att säga något om ev skillnad före/efter, men nu kanske det går att säga något...

Japp, imorgon är det upp i ottan för att åka m Knott till veterinären och kapa bort de där kulorna. Skulle ljuga om jag sa att jag inte känner mig lite nervös. Samtidigt kan jag inte riktigt komma på något att vara nervös över :P Värst blir nog tiden efter, då han skall hållas kopplad och ta det lugnt. Ser det ut att läka fint så lär vi nog fuska en hel del m antalet dagar han får gå kopplad o inte träna. Har svårt att se honom kopplad i 10 dagar och jag hoppas innerligt att han är redo för lite agility efter 13 dagar ;)

Dagens agilityträning sket vi i. Efter en massa velande hit o dit, så beslutade jag mig för att hoppa den. Det går tydligen kennelhosta inom klubben nu och det känns dels korkat att riskera att han smittas nu innan op (dock hade han väl hunnit läka innan han ev blev sjuk), dels skulle det vara så grymt surt att få ytterligare 4 veckor då vi inte får träna OM han skulle bli smittad, dels så är gubbarna ovaccinerade & Felix börjar ju faktiskt bli till åren nu. Och sen så var jag sugen på en föreläsning som Naturskyddsföreningen höll i om gifter i vår vardag som började precis när ridhusträningen slutade.

Men utan ridhusträning behövde vi ju nåt annat för att trötta ut Knott ordentligt inför morgondagen och några dagars vila. Efter en del "övertalning" fick vi m oss Niiro m matte ut i skogen på en superhärlig tur! Visst geggigt, svårgått bitvis, men med härlig vår i luften ändå och underbara hundar! Gubbarna fick oxå följa med, vilket de verkligen uppskattade. Snacka om att försummas som det är just nu då tid och ork tryter... Iaf så kunde de unga rödtottarna sköta sig både i koppel & lösa tillsammans. Så himla nyttigt för Knott! Visst blev det massor m lek i skogen, men de kunde även göra annat trots att de var lösa ihop. Några gånger glömde de väl bort sig lite & blev lite "döva" när de jagade varandra i 180 & inte riktigt uppfattade att de kom lite väl långt fram, men generellt kände jag mig väldigt nöjd m Knott! Och gu va härligt det var m promenadsällskap! Vad jag har saknat det de senaste åren inser jag mer o mer! Hoppas verkligen vi får till fler promenader tillsammans nu när våren kommer, även om det så klart kommer bli en del träning då med ;)

Det var tre väldigt nöjda hundar som kom hem med en väldigt nöjd matte sen! Knott fick precis vad han behövde! Han fick lekt av sig massor m energi m bästaste kompisen! Han fick springa lös! Han fick vara duktig på massor av inkallningar & fick tränat lite trix o annat i skogen m bra störning av kompis! Han fick koppelträning, även om just den biten hade kunnat gå bättre & matte kunnat ha mer tålamod :P Och själv fick jag trevligt sällskap som lämnade mig på gott humör trots utebliven agilityträning och missad föreläsning ;) win win!

Nu måste vi sussa. Upp tidigt imorn som sagt!