Av en slump snubblade jag över våra gamla bortglömda bloggar idag. När tiden infinner sig blir det nog till att läsa igenom dem igen. Så länge sparar jag dem här, så de inte glöms bort igen!

Parkers sista helg blev en riktig panghelg med vårväder och härliga utflykter helt anpassade för Parker. Det var härligt att få de där sista dagarna ihop då han kunde slappna av och njuta till fullo. Givetvis togs mängder med bilder och här kommer en drös av dem som togs 8/3.

Låg och Ledsen och saknar världens finaste   

Inatt har det blåst en massa och stundom regnat. Varje gång jag vaknat till o gått upp (vilket är ett antal varje natt numer) så har jag kollat Parkers hörn för att se hur stressad han verkar. Hörnet har varit tomt    Inte heller har han legat o tryckt i klädkammaren av rädsla... Varje gång jag ser det tomma hörnet påminns jag om att han inte längre är med oss.    Finaste finaste killen! Samtidigt som det känns "skönt" att han slapp denna natten. Han saknas oss nåt enormt, men jag försöker finna tröst i att han iaf inte mår dåligt nu. Finaste grisnäsan m det charmigaste underbettet i världen!    Att livet skall vara så orättvist   

   2007-02-21 - 2014-03-11   

Aldrig mer behöver du känna rädsla, ett behov av att gömma dig under sängen eller oro över vad det är för ljud du hör. Det kommer aldrig mer att åska och du kommer aldrig mer behöva höra några fyrverkerier. Du är trygg nu!

Spring nu lös och fri! Njut av skog, fält och öppna vidder! Jaga rådjur och harar, busa med våra älskade vänner som väntat på dig och släpp alla bekymmer! Slicka direkt ur smörpaketet och ät hur mycket skinka du vill till kvällsmackan! Sov tryggt med tassarna i vädret i den skönaste sängen!

Var den fantastiska, busiga, goa, underbara vovve vi fick äran att lära känna!   

Idag är det 5 år sedan jag mötte Parker på parkeringen här hemma. Det var en mager, omusklad och rädd kille som klev in i vårat liv. Stort sett apatisk i vissa lägen och med en större problematik än jag trodde då jag erbjöd vårt hem som ett tillfälligt boende tills ett eget hem kunde hittas åt honom. 6 månader senare, efter upprepade besök hos "hundpsykologen", blev det bestämt att han inte skulle behöva flytta igen. Han hade funnit sin trygghet hos oss och även om vi redan då visste att han aldrig kommer bli helt "normal" så hade han gjort stora framsteg. Idag 5 år senare är det på sätt och vis en helt annan hund vi har här hemma, samtidigt som hans rädslor och problem tyvärr gör sig påminda allt för ofta fortfarande. Idag firar vi att han blir 7 år, samt att han varit en del av oss i 5 fantastiska år! Vi har gjort en resa tillsammans som få får uppleva! Han är den roligaste fjanten när han mår bra & den finaste barnhunden man kan drömma om!

Dagen till ära fick han vara ensam hemma m tre galna hundar som ljudade mer än vi önskade, pussa på Krypets kusin och mumsa i sig skinkost m brorsornas avundsjuka stirrandes på honom. Förhoppningarna för morgondagen är att han får åka till sitt favoritställe, Viggeby, och springa i kohagarna. Lycklig! Fri! och Trygg!

Här kommer en drös bilder från vårt första år tillsammans   

Finaste flocken vi hade då   

Den här bilden är så speciell för mig. En av de första (eller DEN första kanske) bilderna där hans kärlek och trygghet till oss lyser igenom så starkt. Går inte att förklara känslan, man måste nog ha upplevt en "Parker-hund" för att verkligen förstå...

Här var matte betydligt räddare än Parker ;) Hoppa några meter ut på en flytbrygga var mest lattjo tyckte Parker ;)

Finaste killen, GRATTIS!!   

Tårarna var inte långt borta på dagens hundpromenad. :( Jag mer eller mindre fick tvinga med världens finaste Parker genom bostadsområdet. Han skakade som ett asplöv och ville inte alls med. Oftast brukar spänningar och oro släppa när vi kommer ut på fältet eller in i skogen, men icke. Eller ja, han slutade ju skaka, men när vi gick ut på fältet (vilket alltid brukar få upp svansen) ville han bara ner i diket och gömma sig.    Tog ett varv på fältet och sen gick vi i skogskanten för att sen gå hem tänkte jag (Knott behövde sin promenad!), men istället för att svänga hemåt ville Parker bort mot skogen. Tänkte att han kanske skulle bli glad då och slappna av lite mer så vi gick mot skogen. Väl i skogen så letade han bara gömställen och ville inte alls vara med. :( Inte ens frolic lockade & då jag sträckte fram handen för att ge honom godis så ryckte hela hans kropp häftigt till (= superspänd och stressad). En timme blev vi ute och svansen var ner stort sett hela tiden och han bjöd bara på någon enstaka avskakning. :(

Väl hemma frågade jag D om han märkt nåt speciellt på Parker under dagen eller om han hört smällar/ljud som vi vet stressar Parker. Men D kunde inte minnas något sådant, dock var Parker stressad redan i morse tydligen. När D går m Parker så kan det hända attd e får sådana här promenader då o då, men det är ytterst sällan Parker är så otrygg när jag är ute med honom, om det inte smäller nåt stort precis när vi är ute så klart. Jag minns inte när jag hade en sån här hemsk promenad m honom senast! Finaste underbaraste lilla "emil i lönneberga"   

Försöker hitta de positiva små sakerna o genom hitta dem för ytterligare motivation i hundträningen. För det mesta känns det tugnt och omöjligt just nu, men idag hade vi ett suveränt pass i ridhuset och det var så grymt skönt! Jag vet ju att han kan och det är så grymt frustrerande när det ändå inte funkar. Men som sagt, idag kände jag igen min kille igen. :) Dock tänkte jag inte skriva om dagens pass, det får komma senare...

Men iaf... Jag försöker verkligen hålla glädjen i hundägandet vid liv just nu. Vi har kommit iväg på promenader m lite kompisar och det är guld värt! Dels är det super träning för Knott, men även mkt roligare för en annan m sällskap. :) Förra veckan gick vi en tur m både Best (& Trassel) och Niiro. Först tog vi en promenad tillsammans och sen fick de röja lite lösa tillsammans. Knott imponerade både på promenaden (genom att inte vara direkt drygare än vanligt ;) ) och när de sen fick leka (genom att faktiskt visa matte intresse, trots att han generellt tyckte godisarna som var m sög). Niiros matte tog ett gäng bilder och jag slänger upp några här & hoppas att det är ok ;)

De tre musketörerna, röda, stiliga och så olika   

Och här om dagen så träffade vi Niiro för rejs i fårhagen. Parker verkade tycka om Niiro en hel del och återigen förvånade Knott matte genom att faktiskt vilja träna istället för att busa hela tiden!

Inkallnings övning

Backa i snö m fint fokus!

(bilder återigen snodda av Niiros matte)

Annat vi har haft för oss i januari är bla tränat inför Dagens Trick 20 (& fått godkännt)

Fått en leverenas m en ica-kasse nötben och 5 kg slaktbi. Uppskattat värre!

Jag fick äntligen tummen ur o sydde upp Knotts agilityhalsband

sen har vi även varit iväg en helg o firas svärmor. Knotts första "hotellvistelse" i ett litet vandrarhem där vi hade hela huset. Inledningsvis var han helt övertaggad över alla som var där, men sen visade han hur duktig han faktiskt är! Inga problem att lämnas ensam m gubbarna på kvällen då vi var iväg o åt. Inga problem att sova gott på golvet trots lekande barn och vuxna som kom o gick. Fina fina killen! Värst var trappan tyckte han. Den var så läskig att på morgonen ville han inte gå ner för den o när husse bar ner honom kissade han på sig! :( Men sen följde han duktig m matte iaf när hon tränade lite trappa m honom :)

Och så en liten fundering... Om man typ lyckats dränka sin träningsdagbok, borde man inte få köpa en ny då? Även om den egentligen antagligen skulle räcka för hela 2014 med?! Att jag helt tappat lusten att skriva i den befintliga gissar jag dock mest hänger ihop m att träningarna har gått så dåligt... men kanske blir det lättare o roligare att komma igång m träningsdagbok om man skaffar en ny? Vad tycker ni?