Direktlänk till inlägg 15 mars 2014
Inatt har det blåst en massa och stundom regnat. Varje gång jag vaknat till o gått upp (vilket är ett antal varje natt numer) så har jag kollat Parkers hörn för att se hur stressad han verkar. Hörnet har varit tomt Inte heller har han legat o tryckt i klädkammaren av rädsla... Varje gång jag ser det tomma hörnet påminns jag om att han inte längre är med oss. Finaste finaste killen! Samtidigt som det känns "skönt" att han slapp denna natten. Han saknas oss nåt enormt, men jag försöker finna tröst i att han iaf inte mår dåligt nu. Finaste grisnäsan m det charmigaste underbettet i världen! Att livet skall vara så orättvist