Finns det någon som fortfarande bloggar? Eller läser bloggar? Har jag tid och ork att blogga igen? Eller ska allt fortsätta hamna på fb bara? Ska jag samla hundträningen här igen kanske? Tycker iofs det är kul m fb-minnena som dyker upp, men annars är det ju skitsvårt att gå tillbaks och titta på tex framsteg och utveckling. Då trivdes jag nog bättre i bloggformatet. Får fundera lite...

Iaf så består flocken numera av Joy och Dim. Vi är även tillbaka i Sverige sen Februari 2019.

Knott förlorade vi för snart 2 år sen efter en kort tids sjukdom. Värsta veckan/dagen i mitt liv!   

Bloggen är ju nästan död, men känner ändå att jag vill ha kvar den och samla minnen i för att kanske en dag ta upp den igen när tid och ork finns. Så beslutade mig för att försöka samla ihop en årskrönika från 2017 iaf. :)

JANUARI

Vi började året med en utflykt till Pennard Cliffs. Det var kallt, men otroligt vackert! Planen var att ta en hel rad av cachear, men ena hittade vi inte och de andra tänkte vi ta "bakvägen", men det visade sig att en inte fick gå där.

5e åkte maken och Krypet till Sverige för begravning av barnens Gammelfarfar. Krypet blev sjuk och var dålig hela vistelsen, men orkade iaf leka lite i snön en dag.

Jag och Lillaskutt försökte roa oss själva och hundarna så gott vi kunde. Joy var extra dryg då det blev lite bristfälligt med motion och träning.

Joy har avslutning på sin valpkurs och får sin första rosett.

Knott och jag åker på vår första träning med Team Wales inför Crufts.

Sista paketet julklappar når fram efter en liten omväg via Australien. :D

Böörden flyttar in i familjen.

Annars blev det mest en massa hundpromenader på vår fantastiska strand, några få tillfällen rallyträning, en del ångest över hur få rallytävlingar tillräckligt nära så det är värt att åka och månaden avslutade med ett möte med Krypets fröken som mamman och pappan gick stolta som tuppar ifrån.

FEBRUARI

Februari var mest hundpromenader, regn och förväntan/ångest inför Crufts i mars. Men vi hann med en utflykt till Rosehill Quarry Community Park med lite cachande efteråt.

Jag & Knott åkte på ännu en träningsdag med Team Wales.

Vårkänslan innfinner sig redan innan Februari är slut!

Annars hände inte så mycket som sagt.

Håller fortfarande på att smälta hela Crufts upplevelsen och hoppas att jag så småningom ska få tid och ork att skriva ner en längre text om allt. Just nu känner jag bara enorm tacksamhet!   

Tacksam över att jag har världens bästa Knott! Vi har inte blivit några agilityproffs som kanske var drömmen, men det har liksom blivit jävligt bra ändå! Så mycket kul vi har fått göra redan! Och så himla bra vi är! Utan honom hade jag inte fått uppleva allt detta! Han är världens bästa kompis i vardagen och världens bästa tävlingskompis! Han kan vara dryg och jobbig, men faktum kvarstår; HAN ÄR VÄRLDENS BÄSTA HUND!!   

Jag är även så grymt tacksam för att Saila-Annika Yli-Myöntäjä, Laavakartanon, valde ut just Knott till oss och litade på att det skulle bli bra.

Är så tacksam över att vara gift med världens bästa man som utan att blinka tar ledigt från jobbet i tre dagar (trots massor som egentligen behöver göras på jobbet) för att kunna vara hemma med ungar & valp, så att Knott och jag kunde åka iväg på detta äventyret och bara fokusera på det vi var där för! Bästa maken ställer alltid upp och stöttar oavsett tokighet!   

Jag är tacksam över de där två galna ungarna som bara är så himla underbara!    Som nyfiket vill veta hur det gick och frågar om jag har haft roligt.

Sen så är jag såklart helt grymt tacksam för att Wales Teamledare Margaret Booth valde just oss att få vara en del av detta superlag! Utan hennes tillit till oss hade vi inte fått uppleva allt detta!   

Jag känner en jättestor tacksamhet till hela laget som har gjort hela upplevelsen 10 fald gånger bättre än om en gjort det helt individuellt! Tacksam för de vänner jag fått i lagkamraterna, för alla skratt de givit och för allt de lärt mig!

Tacksam för alla människor som funnits med runt laget, hjälpt till, stöttat, fixat och gjort allt så bra. Flera som jag knappt vet namnet på, men som jag vet alla har haft en viktig roll i att få till allt!

Jag känner även en stor tacksamhet till allt Cirnechifolk som kom och hejade på oss och gav oss massor med lyckoönskningar! Det värmde verkligen!   

Och slutligen är jag så tacksam och glad över alla fina lycka till kort som prydde vårt bås! Här trodde jag att vi nästan skulle stå utan m tanke på hur nyinflyttade vi är här, men det var alldeles proppfullt med fina kort och hälsningar!

   TACK TACK TACK!   

2016 går mot sitt slut och det är väl dax att sammanfatta året så smått. Redan 2015 stod det klart att 2016 inte skulle bli det tävlingsår som jag sett fram emot. Istället bestämde vi oss för att flytta till Wales. Makens disputation i mitten av Februari innebar mycket jobb och övertid hela Januari och redan 2/3 flyttade han till Wales, medan jag, barn och djur blev kvar i Sverige till mitten av Maj. Möjligheterna för att både träna och tävla var alltså minimala, men jag hade ändå några drömmål jag hoppades kunna få till under 2016.

- Pinne inom agilityn

- RLD A titel

- Våga starta på tävling i UK

Det kändes verkligen som drömmål och långt ifrån realistiska, men jag de hamnade där i huvudet ganska så omgående då det blev bestämt att vi skulle flytta. Det svåraste var helt klart de få tävlingarna vi skulle ha möjlighet att åka på. Det gällde att pussla, prioritera, leta barnvakt, nån att åka med och sen var det det där m att försöka få till träning innan med...

Agilityn fanns det bara en officiell tävling som var genomförbar och det var hemmaklubbens Rosettjakten som gick av stapeln i Januari. Enda tävlingen som Knott kommit i mål på tidigare ett år innan (allt sen dess var fetdiskar), så på så vis kändes det lite hoppfullt iaf. Tre starter, två hopp och sist en agility start. Balanshindren hade vi bara tränat under inomhusträningen för vintern, men de kändes skapliga iaf, så vi anmälde till allt. Tur var det för magiskt nog tog vi oss i mål felfria i just agilityklassen och det räckte till en pinne!    Det absolut svåraste av mina drömmål uppfylldes i Januari! Vi hann med en till agilitytävling (inoff) med fetdiskar i Februari oxå, men sen dess har agilityn stort sett lagts på hyllan.

Den där titeln i rallyn krävde betydligt mer planerande. Det var inte helt lätt att hitta tävlingar inom rimliga avstånd, hitta någon att åka med och lösa barnen på ett bra vis. Dessutom hade jag ingen aning om hur många starter vi skulle komma att behöva (högerhandling, kallt, blött och helt fel årstid för en Knott hund). Dubblerad i Motala i slutet av Januari var given, men sen var det svårare! Efter att ha skrapat ihop två godkända rundor i Motala, så fick jag löst det så vi kunde åka till Tranås på påskrallyt i Mars. Där skulle vi två chanser och för att hinna ta titeln var vi tvungna att få åtminstone en godkänd runda där. Första rundan kändes ok, men långt ifrån helt bra. Andra rundan brukar dock gå bättre, så hoppet var då inte helt ute (trots kall, blåsigt och stundtals blöt dag). Vi startade superfint i andra rundan, men skylt 4 var ett hinder och där drog Knott. Fetdisk alltså! Jag skrattade så jag kiknade åt min knasiga hund. Jag var dock väldigt tacksam när det visade sig att vi skrapat ihop 73 p på första rundan, för annars hade jag nog blivit lite bitter över den där disken senare. Och med titeln på plats var mitt andra drömmål nått för året. Snabbt justerades målet till att starta i mästarklass, vilket vi gjorde på hemmaplan i April. Det blev inga resultat där, då Knott drog vid hindrena även denna gången, men kommentarerna jag fick av en av domarna kommer jag alltid bära med mig!   

Och där var vårt tävlande över i Sverige för 2016!

Agility kändes allt för läskigt att starta i UK, så ganska så snart började jag leta rallytävlingar. Sporten är mycket mindre i UK än hemma i Sverige, så alternativen var inte många. Första inom rimligt avstånd var i Augusti, så då bestämde jag mig för att anmäla oss. Det hela gick jättebra och Knott fick två uppflyttningsresultat på båda över 200 p (max 210 p ).

I slutet av Augusti testade vi på RallyOnline och vann samtliga klasser vi anmälde oss till!

Vi anmälde oss till nästa riktiga tävling som skulle gå i September, men kom aldrig till start då vi åkte och hämtade Joy istället. Nästa start blev istället i Oktober och då fick Knott sin första titel här i UK (RL1). Han bättrade på den titeln i November till en RL1ex.

Från att alltså haft som mål att bara våga starta så plockade vi vår första titel redan iår! Dessutom så beslutade vi oss för att söka en plats i det Welshiska teamet för Crufts Inter-Regional Rally Competition. Snacka om att vi skaffat oss ett nytt drömmål för 2016!

Jag är inte lite stolt när jag nu kan berätta att Knott och jag ska tävla för Wales i level 2 på Crufts den 9/3 2017!

Dax att sätta nya mål för 2017!

Joy, det är vad vårat nyförvärv kommer att kallas. Iaf om ni frågar mig. Familjen är inte helt enig, men eftersom det är jag som står för det mesta av träningen kommer det iaf bli det hon lyssnar på i slutänden ;) Krypet tycker hon ska heta Röda Hulken. Lillaskutt kallar henne för Hoj (men det är nog Joy på Lillaskuttspråket) och husse är fast i Valpen. :)

Liten bildbombning av sötnosen innan jag ska sova.

Var ska en börja..?

Knott och jag var anmälda till en rallytävling den 10e september, men två veckor innan fick jag veta att jag hade chansen att få hämta hem en liten cirnecovalp den dagen. Tävlingen ställdes in och en resa genom hela Wales planerades in istället. Från att länge ha gått och väntat, längtat och kännt att det nog inte kommer bli valp iår trots allt, gick allt väldigt snabbt. Dessutom så fick vi besök av min mor i 10 dagar precis innan hämtningen med, så vardagen var inte riktigt som vanligt heller. Efter en del strul m mammas hemresa så kom vi iväg lite senare än planerat på lördagen den 10e och var inte framme hos uppfödaren förrän närmare fyrasnåret på eftermiddagen. Där möttes vi av 4 små valpar och en mamma som var tveksamt imponerad av besök av barn. :P Vi fick välja mellan Miss Pink (Deavanni Emoji)

och Miss Red (Deavanni Yolo)

Emojis öron gav ju henne helt klart ett utseende som får vem som helst att smälta, men i sättet var det ganska så snabbt klart vem som passade oss bäst. Yolo var den enda som inte brydde sig alls när ungarna tjöt lite extra eller kutade lite väl snabbt förbi dem. Dessutom så fastnade hon snabbt i mitt knä och blev kvar där tills det var dax att gå in   

Brorsorna som fanns kvar var Deavanni Skype & Deavanni Nimbuzz (+ Deavanni Emoji på bilden)    

Ett viss osäkerhet hos både mamman och syskonen (kring barnen främst) gav en liten oroskänsla i magen, men det blev ändå en liten Yolo som åkte med oss hem!    Hemresan gick jättebra! Hon låg o sov i Felix öppna bur bredvid mig på sätet. Ibland bökade hon runt lite o låg m huvudet i knät på mig en stund, för att sen böka runt igen. Men ingen oro alls.

Hemma fick hon hälsa på Felix och Veto. Knott kändes lite mycket efter 12 timmar i bilen, så det blev först på morgonen därpå som han fick hälsa på valpen.

Nu har hon varit här över en vecka redan och jag är så imponerad av henne! Första dygnet eller två tyckte jag mig se lite av den där osäkerheten, men nu känner jag ingen direkt oro längre. Hon är klart försiktigare än vad Knott var (är), men det är nog bara sunt. ;) Hon kan ibland kännas aningen seg när det kommer kring träning (belöningsmotivationen för både godis o lek är betydligt lägre än Knotts), men vi börjar hitta knappa för gasen där nu. Det jag framförallt gillar med henne är att hon känns så mkt lugnare än Knott ;) Hon sover ju ganska så mycket varje dag! Knott var ju typ omöjlig att få o sova stundtals! Hon ger sig efter bara några minuter om hon sätts bakom galler/i bur (Knott vrålade sig igenom våra middagar första veckan innan vi gav upp att ha honom på andra sidan grinden m de andra hundarna). Jag kommer nog få jobba mer med motivationsbiten för träning och tänka mig för kring belöningar och så, men som det ser ut nu iaf så är hon redan bättre på bitar som Knott fortfarande har svårt för :P Osäkerheten är oxå en sak jag alltid kommer försöka ha i bakhuvudet, även om hon just nu inte ger några oroande signaler alls till mig. Vi hängde utanför ASDA (mataffär) när D & ungar var in & handlade och hon fick se det mesta; rullstolar, käppar, kundvagnar, ungar, gubbar, tanter mm mm och allt var bara roligt tyckte hon. Dessutom kunde hon både tugga öra, träna lite, leka & kanske chilla pyttelite iaf. 20-30 utanför butiken och sen 30 min i bilen i väntan på övriga familjen slog ut henne för några timmar.   

Hemma sover jag i bäddsoffan med henne på nedervåningen (heltäckningsmatta och valp känns som en tveksamt bra kombo) och nätterna går super! Kissar henne när jag lägger mig & sen sover vi till 6 oftast. Inatt (D är bortrest) sov hon tom själv mellan 2-4 då jag låg hos hostig unge och sen sov hon själv efter 6-kissen fram till 7:30 då jag och ungarna gick upp.

Krypet fyllde ju år här bara dagar efter vi hämtat henne och även om det inte blev något kalas m gäster så körde vi på hela kalaskonceptet m tårta, ljus, ballonger och massor av paket. Lillfröken tog det hela superfint och reagerade inte ens när en av ballongerna small!

Knott och hon börjar verkligen hitta varandra och leker mer och mer! Inte allt för förvånande så är det så klart Knott som har svårt att sluta när de väl kommit igång, men han leker iaf väldigt fint med henne och anpassar sig helt till vad hon klarar av.

Dessutom så kan en hitta dem sovandes ihop då o då   

Sitt & Ligg kan hon ganska så fint & stanna sitter ganska så naturligt i henne (aningen passiv jämfört med vad jag är van vid)

Ungarna tycker att hon är supermysig när hon är på sov och gos humör, men flyr henne & gömmer sig bakom ryggstödet på soffan när hon går in i monstermode

Igår kväll fick hon sin middag serverad i stekpanna m skramliga saker i. Viss förvåning vid första anblicken, men sen inga problem. Både visp och slev fick följa med och busa i vardagsrummet sen efteråt.

och slutligen några av de första  bilderna på henne, från vår första natt ihop   

The Crazy Pack har utökats med en till liten galen individ. Vad valpen ska kallas är ännu inte helt klart (vi är ju dåliga på att bestämma namn), men i stamtavlan heter hon iaf Deavanni Yolo. Just nu håller vi på att lära känna varandra vilket mest innebär gosar, myser, busar och blir tuggade på.    Lite bilder har hon fastnat på iaf (& en del på hennes syskon med)