Det har gått en vecka... Nog den långsammaste veckan någonsin i mitt liv :( Samtidigt som den har känts läskigt "normal", bara förbannat lång. Jag vill gråta, men det går inte längre. Sorgen samlas bara och det kommer väl rinna över så småningom, men just nu går det inte att gråta :(

Jag saknar honom! Jag saknar honom så förbannat mycket!

Och jag tror att hundarna saknar honom med, iaf Parker och Enya. Enya är jobbig just nu. :( Vilket så klart inte är så konstigt. Hennes rutiner ändras (från att alltid gått ut först m Parker, får hon nu vänta och gå själv. Från att alltid ha gått m matte och Parker på långisarna, så sitter hon numera ihop med husse. Från att ha Gimli hängandes över henne när hon skall äta frukost till att nu inte vilja äta alls. För att inte prata om matte och husse som är ledsna med!). Parker letar efter nya kompisar. Alla hundar han mött den sista veckan har han glatt försökt hälsa på. Kanske kommer han ta sig an en ny roll i flocken nu och ta ännu mera plats? Kanske är det positivt för hans utveckling..? Jag kan ju lätt erkänna att jag varit orolig för honom & hur han skall ta att en av hans flockmedlemmar inte längre finns, men än så länge har min oro visat sig obefogad. Han verkar på nåt vis vara den som tar det bäst, även om han verkar sakna en kompis. Vi måste nog försöka hitta en kompis till honom! Felix skiter nog i vilket. Han och Gimli har väl aldrig varit bästisar direkt och för Felix är det matte och husse som är viktigast.

Men tusan vad jag saknar honom! Och dessa tre underbara som följts åt så länge är nu splittrade   

Har egentligen att skriva här, men kände ändå för att göra det... Så... Kanske skall rota fram nån bild...

  Metning vid Klockis sommaren -10

Totalt omotiverad är jag idag! Har inte fått gjort nånting! Inte ens virkningen har lockat :/ Hundarna skall vara glada att de har fått komma ut och kissa. Min mage skall vara glad att den iaf har fått lite Anthon Berg.

Har dock haft 5 min klickerpass/hund och alla passen blev faktiskt riktigt bra. :) Det är massor som lossnat och fallit på plats för Enya nu. Vi testade något som vi inte testat på flera veckor då det gick så skit sist och nu funkade det riktigt bra. :) Hon börjar fatta mer o mer att även bakbenen/tassarna kan vara med för att ge belöningarna. :) Parkers pass gick oxå bra. Han är ju som han är, så jag är glad bara han vill vara med. Lite svårt tycker jag det är att komma vidare, d han kräver mkt klick o minimalt m krav. Han har svårt för att inte tappa lusten då han inte förstår, så det är mkt pepp för att hålla honom på G. Men idag gick det som sagt bra. Vi backade lite (minimalt) och tränade på att ställa sig i en kartong. Felix var väl den som det gick sämst m som vanligt :P Han är inte den smartaste jycken alltså! Alldeles för godismotiverad för sitt egna bästa. Tror inte han fattar vad han gör nånstans. Bara hispar runt för att få gotta :P Och så är jag lite så där halvkass på tajming, så det blir ju inte lättare för honom :P Vi försökte lite m att få baktassarna på vattenskålen, det gick så där, men bättre än förra gången iaf. Sen testae vi att backa lite och ta i  trä, han backade fatiskt lite ibland! Kanske har de där desperata försöken att få honom att fatta att baktassarna spelar in fått honom att även inse hur man kan röra dem bakåt?!

Kanske skall köra ett till pass per hund? Men först skall jag äta mina första pepparkakor för iår!

Känns som jag bara vill virka o virka numer. Vad jag skall virka vet de sjutton, men virka vill jag. Vad skall man göra m alla små figurer jag vill virka? Ge hela släkten virkade nyckelringar i julklapp känns ju lite så där... :P Men samtidigt så ser jag ingen vits m att spara alla heller ju! Så jag sitter o fnular på vad jag skall virka som kan funka att ge bort i julklapp...

Till mig själv har ja iaf virkat en liten gris som numer håller min cykelnyckel sällskap.

Finns även en liten mus och en flugsvamp här hemma som drömmer om egna nycklar att passa...

+ att jag har några små julprojekt på gång nu, som jag inte tänker visa här i bloggen :P

Nu har vi hämtat hem världens bästa guldkille   

Dagen har varit lite som i en dvala. Mitt mål för dagen var att ta Enya på en långpromenad, men jag totalmisslyckades med det. Kom aldrig ut. Det får vara målet för morgondagen med. Gissningsvis misslyckas jag då med... Men jag orkar inte riktigt bry mig. Känner jag efter och bryr mig börjar jag gråta bara. Inte just för att Enya inte får någon promenad, utan för att det är tomt, tyst och jävligt utan Gimli! Så jag låter bli att orka bry mig och går som i dvala genom dagen.

Men så händer nåt... Nåt som får mig glad och lite uppspelt. Jag känner, utan att börja gråta. Jag får inte ens dåligt samvete för att jag känner glädje och upprymdhet, för jag vet att Gimli alltid ville att jag skulle vara glad! Han var en mästare på att få en på bra humör och kunde alla knepen för att få matte att le igen. Så på nåt vis kändes det som att det var Gimli sm skickade det där lilla, som fick mig att bli glad.    Känns fånigt, men den lilla näpna sjukt söta mindre hackspetten som jag såg idag, fick mig att le och tänka på världens bästa hund, Gimli!

(bild: wikipedia)

Det är tyst och overkligt här hemma. Jag har inte riktigt förstått ännu... Förväntar mig fortfarande att hitta honom i sängen när jag går in i sovrummet. Saknar hans välkomnande när man kommer in med de andra hundarna efter en promenad. Saknar hans tunga huvud på mitt lår när vi äter kvällsmackor och spelar backgammon. Tystnaden... den obehagliga tystnaden...

     2004-03-11 - 2010-11-12