Idag är det Enyas dag. Iaf enligt hennes papper som säger att hon är 7 år idag. Man skulle ju kunna tro att hon fått en perfekt promenad, tårta, paket och annat kul, men icke. Stackarn har haft en ganska så tråkig dag, men imorn är det ju iaf dax för agility igen. :)

Istället för bild får ni en film på Enya när hon hittade en fisk i hinken.

Det är vad vår lilla budha-katt väger! Knubbisen är ju allvarligt knubbig helt plötsligt! Så nu kan stackarn räkna m mindre mängd mat och Veto får få sin huvudel av maten i sin låda igen.

Felix vägde ca 4kg, vilket är helt ok. Jag har tyckt han har gått ner dåligt på bantarkäket denna gången, men det där kan vi leva med. Dessutom är det fortfarande en del bantarmat kvar, så han kanske tappar lite till med tur.

Men att Virre är så tung förvånade mig lite faktiskt! Han får nog sluta spela så mycket datorspel...

Hastigt och lustigt fick jag veta att världens bästa lillasyster skulle ha vägarna förbi och självklart blev jag superglad (även om jag inte fått tummen ur att köpa henne en födelsedagspresent ännu - skyller på att jag inte räknat m att träffa henne :P )

Iaf, vaknade och fick bara några minuter senare ett sms av henne som sa att hon var på väg. Så snabbt upp och ut m hundarna och få i sig lite frukost innan hon och Tinda dök upp.

Och oavsett vad hon har att berätta, oavsett vad vi gör när vi ses och oavsett vad som, så blir jag så himla glad av att se henne! Jag är så himla stolt över henne och älskar henne så enormt mycket! Hon vill alla så väl och kämpar lite väl mycket ibland kanske, så att hon glömmer bort sig själv då och då. Jag önskar det fanns mer jag kunde göra för henne, men jag hoppas att hon vet att jag finns här för henne när hon behöver det!   

Sen finns det vänner. Vänner som gör till synes små gester, men som kan betyda så enormt mycket. Mer än vad som går att beskriva i ord! Tuali, TACK!

I söndags fick Enya och Felix äran att följa med på utflykt med D och hans jobbarkompisar. Även matte fick följa med ;) Först styrde bilen mot tåkern för lite fågelskådning och promenad

Hösten börjar verkligen tränga sig fram mer och mer

Enya fick springa i långlinan, vilket var populärt

Vass vass vass, det är tåkern det

Jag bara älskar denna plats

Givetvis skulle det fikas (& tusan vad kakor och bullar det fanns)

Och denna lilla amiral föll för A och gjorde honom sällskap

Efter fika blev det en tur i bilen m sikte på omberg

Omberg är speciellt. Det var där ja lärde känna D   

sen är det ju förbannat vackert med!

Det är första gången jag varit där på hösten & det gjorde mig inte besviken

Vatten har en speciell plats i mitt hjärta, tyvärr är inte en insjö riktigt samma sak som mitt älskade salta hav. Men nog kan det vara vackert ändå

Mina älsklingar var jätteduktiga hela dagen, trots att de blev trötta i slutet

Det blev en hel del snack i den härliga, kalla höstsolen

Matte roade sig m att spana på små varelser

och Felix undrade om människorna aldrig skulle sluta tjata

Efter en underbart vacker höstdag gick vi så mot bilarna och åkte hem

Igår när jag och de två stora grabbarna traskade i skogen stötte vi in i Anna. Anna var med och utredde Parker för dryga året sen när han fortfarande bara var en jourhund hos oss. Utredningen ledde iaf till att Parker fick stanna då det var uppenbart att Parker inte skulle må bra av en flytt pga alla sina rädsor. Efter utredningen träffade vi Anna ytterligare några gånger. Vi gick några promenader tillsammans, samt tränade lite ihop. Men som med mycket annat rann det ut i sanden och det är nog närmare ett år sen Parker sist träffade henne.

Men så igår, i skogen dök hon upp. Vi hejade på håll och Parker visade tydligt att han faktiskt ville HÄLSA. Så Anna band upp sina hundar och gick för at hälsa på oss. Parker vart ÖVERLYCKLIG!! Tror aldrig jag har sett honom så glad faktiskt! Inte ens när matte kommer hem sprudlar han av så mycket glädje. Han studsade, flamsad, flög fram i skogen för att hälsa på Anna. Det såg ut som han skulle hoppa ur sitt egna skinn i glädjen. Och givetvis blir matte lika glad då ;) För vad är bättre än att se en lycklig Parker?! Framförallt när det är någon människa som gör honom så glad.   

Så jag och Anna sa att vi får försöka få tummen ur och faktiskt ses lite mer igen. Kanske ta nån promenad eller träna lite ihop... För Parker vill träffa Anna oftare uppenbarligen.

En hel hög m bilder från gårdagens utflykt ligger redo att bloggas om, men varken tid, ork eller lust finns just nu. Så ni får nöja er med en höstbild så länge

imorn blir det kanske mer...

En kort sammanfattning av lördagens agilitykurs med Enya då.

Själv tyckte jag att kurstillfället var himla roligt. Vi tränade en del hinderkombinationer, A-hinderat kontaktfält, samt två muskelövningar. Enya var superduktig! A-hindret gick visserligen way to fast, men hon tycker det är kul och det är ju det viktigaste. Jag får komma ihåg att jobba med att sänka hennes fart där för att få till kontaktfältet, men annars så är hon bäst    Hinderkombinationer är hon bra på, det är mest jag som behöver öva på vart jag skall vara, när jag skall ge instruktioner, samt hänga med i Enyas fart    Hon gör vad hon kan för att lösa det snabbt, men då jag inte är med eller för otydlig blir det ibland lite tokigt :P Men men kul har vi ju iaf. Muskelövningarna tyckte jag dock var roligas tror jag, eller iaf en av dem! Planen är väl att faktiskt få tummen ur och öva lite i vecka på det med... Iaf, ena övningen var cavaletti (vilket vi ju kan om vi vill) och den andra var att gå i sidled över en bom. Här har vi massor att jobba med! Enya kan knappt ens stå framför mig (vilket var positionen hon skall stå i) och sen från det skall hon fatta att hon metodiskt skall lyfta vart o ett ben över bommen som ligger bredvid henne. Kuuuuuul!    Matte får verkligen öva på sin klicknings och shejpingförmåga nu (vilket behövs). Vi kom en bit på vägen på kursen och har sen inte testat nåt mer. Men imorn skulle man kanske ta mod till sig och ge det en omgång...

Utöver att vara sperduktig hann fröken dock med lite annat oxå. Hon "rök ihop" med en pyrretik och gick sen och muttrade om det en hel del. Dessutom var hon tvungen att jaga springern lite med (fast m en btydligt vänligare inställning iaf), samt springa och hälsa olovligt på en förbipasserande beagle. Inte så roligt tyckte jag, men det hände inget allvarligt, mer än att Enya var uppenbart osäker i närheten av de andra hundarna. Vi får se hur nästa vecka går.

Efter en lång och härlig dag skall vi snart sätta på en film och bara njuta av att vara nära.

Ni får vänta på dagens bilder och rapport från Enyas agility (igår), men Felix kan ju roa er lite under tiden kanske. Vad skall man annars ha ett framåtlutat säte till??