När man hittar en butik på nätet m köp 3 betala för 2 som dessutom har bodys och pyjamas m massa härliga kryp på måste man ju bara handla!

Krypet fick 2 bodys (i olika storlek) och en pyjamas m söta kryp på ;)

Just nu vill jag bara att D skall komma hem!

Krypet håller mig vaken om nätterna och förhindrar mig från att gå upp på morgonen. Och jag älskar det! För Krypet är inte jobbig eller har gett mig sömnsvårigheter. Kryper bökar runt, buffar och kittlas och jag bara älskar det!    Det är så himla mysigt att jag inte vill somna ifrån det! Och inte vill jag gå upp på morgonen förrän Krypet har somnat om och jag inte längre känner av h*n.

När jag är upp och kissar på nätterna brukar Krypet böka runt en stund efteråt och jag undrar... Vaknar jag kissnödig för att Krypet bökar runt eller väcker jag Krypet när jag går upp och kissar? Det är väl ok att gå upp och kissa när man snabbt somnar om, men som det är nu ligger jag vaken, med ett leende på läpparna och njuter av att känna Krypet pyssla med sitt :)

Efter att ha skrivit senaste inlägget om Parker så började jag rota bland gamla forumsinlägg och blogginlägg jag skrivit om honom. Läsning som stundtals känns jätte jobbig, men som även känns viktig att läsa igen fö att påminna sig om hur det har varit.

Den 16 augusti 2009 skrev jag detta i min dåvarande blogg. Det hade då precis beslutats om att Parker skulle stanna hos oss (han hade då varit jourhund hos oss i ca 6 mån).

Det är flera som är nyfikna gällande Parkers möten med hundpsykologerna förra veckan. Jag borde ha satt mig ner och skrivit när vi precis varit där, för man glömmer. Men jag ska försöka fatta mig lite kort, så att ni iaf får veta något

Jag hörde av mig till A i hopp om att hon skulle kunna hjälpa oss att komma vidare från där vi var. Få lite nya infallsvinklar från någon som såg vår relation utifrån och för att få tips om hur vi bäst skulle fixa Parkers flytt till ett nytt hem. A erbjöd sig att hjälpa oss gratis, då Parker bara var en jourhund för mig och jag och A känner varandra sen innan.

Först mötet hade vi i tisdags förra veckan och det blev inte alls som jag tänkt mig. Parker skötte sig enligt mig ypperligt. Han hade en av sina bättre dagar och vågade tom gå fram till A ganska så omgående. Vi satt ute på hennes uteplats med öppen dörr så han kunde välja att vara med eller inte. Jag fick berätta vad jag visste om Parker och hur vi har det i vår vardag, vad vi gör och vilka framsteg han har gjort under tiden han har varit hos oss. Samtidigt som A försiktigt testa olika ljud och rörelser och kollade på Parkers reaktioner i ögonvrån. Efter ett tag valde Parker att gå och lägga sig under fåtöljen inne och jag satt kvar och pratade ett tag med A innan vi gick hem. Det beslutades att vi skulle komma tillbaks på fredag, då A ville träffa Parker igen innan hon skrev ett utlåtande om honom.

På fredagen var vi tillbaks och vi pratade lite inne hos A innan vi tog en promenad i närområdet (L). L är inte stort och det är inte så himla mkt rörelse här, men jag visste ju redan att detta inte är något Parker gillar. A filmade Parker och bara det faktum att hon filmade ledde till att jag kollade på honom på ett annat sätt. Jag vet ju att han är rädd för mycket och att han har en uppsjö med lugnande signaler. Men när man gick där och tittade på honom insåg man att han ger sig själv lugnande signaler mer eller mindre nonstop i den miljön. Han är spänd, rädd och ständigt förberedd för flykt. A var klar med att hon tyckte att han ska stanna hos oss, och om det inte går att han skulle må bäst av att avlivas.

Det bestämdes att ytterligare en hundpsykolog, B, skulle komma och titta på honom på söndag, vilket kändes väldigt skönt för mig. Jag hade verkligen inte förväntat mig att höra det A sa till mig och många tårar hade redan fällts över denna ljuvliga pojk som numer är bofast här.

Så på söndagen var vi tillbaks och Parker tyckte nog att dessa besök började bli lite väl återkommande. Vi träffades hemma hos A, för att det skulle vara en miljö han ändå varit i lite redan, men när han såg att det var ytterligare en person där valde han att snabbt gömma sig under fåtöljen. Jag kopplade honom och vi gick ut igen med filmkameran & A och B som sällskap. Under hela promenaden hörde jag hur B tyst i bakgrunden sa "Han mår inge bra" "stackars hund, han mår verkligen inge bra" osv osv. Det gör fruktansvärt ont att höra nåt sånt om en hund man älskar! B var stenhård i sitt utlåtande om att Parker borde stanna hos oss eller avlivas. Omplacering var inte att tänka på enligt henne!

Jag hade med mig en filmsnutt hemifrån med Parker, så att de skulle få se hunden JAG känner och det var härligt att även få visa upp en avslappnad Parker. Jag fick beröm får vår fina relation, som även lyste igenom när Parker var som räddas. Han söker stöd hos mig och väljer att följa mig, även om det innebär att han måste närma sig farorna. Det kändes skönt att få höra det med, för det var som sagt väldigt jobbigt att få klart för mig HUR omfattande Parkers problem faktiskt är.

Här är bitar av det utlåtande A och B skrev efter att ha träffat honom

Enligt vår professionella bedömning lämpar sig Parker inte att blir omplacerad ytterligare en gång då han uppvisar beteenden som tyder på stora irrationella rädslor och stor stress. Han stelnar, reser ragg, slickar sig mycket om munnen m fl. lugnande signaler mestadels för att lugna sig själv...

Parker uppvisar ingen nyfikenhet eller tendens på att vilja undersöka det som finns i hans närhet. Dock tillsammans med S tar han sig igenom korta promenader i bostadsområdet. Om möjlighet finns bör Parker stanna hos S där har han funnit trygghet och fristad...

Om han trots det måste omplaceras riskerar man att Parker utvecklar stereotypa beteenden eller till och med blir aggressiv då han troligen kommer helt mista det lilla förtroende han har för människor...

...vi misstänker att flytten till Sverige varit chockartat och att han bör få lugn och stabilitet vilket har får hos S.

Jag börjar gråta bara jag läser det! Trots att föreningen hade ett hem redo för Parker var det aldrig någon diskussion. Han hör hemma här nu!

I vintras var Parker ett vrak. Han backade massor i sin utveckling och stundtals kändes det hopplöst och som att han levde ett liv under tortyr mer eller mindre. Jag orkade inte gå ut m honom, dels för att jag mådde dåligt och hade noll ork, men även för att det rent känslomässigt är totalt knäckande att se sin älskade hund så rädd och må dåligt. D fick ta de mesta promenaderna och vi var tvungna att tvinga ut Parker varje dag för att han ens skulle gå ut. Det blev mycket promenerande på åkern för dem och allt kändes bajs. Vintern är ju tiden då det är lite folk i rörelse och då han brukar må bra, våren som närmade sig brukar dock medföra bakslag och en jobbig tid då folk börjar röra sig mer ute igen.

Men bara de senaste veckorna har det hänt något. Parker växer och blomstrar! Han är inte bara en fröjd att gå ut med, det har hänt så mycket mer! Pipleksaker, som var livsfarliga för bara några månader sen, är knappt läskiga längre. Visst han piper inte med dem själv ännu, men istället för att skygga när någon pep m en så kommer han instudsande i rummet i hopp om lek när han hör ett pip!

Och han markeringskissar, inte bara såna där tveksamma markeringar som vi nästan "hittat på" då det inte alls har varit uppenbart, utan riktiga markeringar! Det är inte bara intressanta vildsvinsdofter som kan få en skvätt kiss, utan det kan kissas där både Enya och Felix har kissat, eller tom över främmande hundars kiss! (jag såg hunden kissa framför oss och sen så när vi nådde dit stod han länge och väl och luktade, "tuggade" och slutligen kissade!)

Han har varit med och "slaktat" rådjuret vi hittade dött i dungen nu när snön smälte bort. Inte bara det att han vågar slappna av tillräckligt ute att han kan leka/tugga på det, han vågar ta för sig av ett byte!

Ikväll när jag och Enya kom hem från agilityn behövde grabbarna ut och eftersom jag hade en kuvert att posta beslutade jag mig för att ta grabbarna till postlådan och tillbaks. En promenad som Parker hatar och bara går med för att han måste. Men inte ikväll. Han studsade fram med hög svans och skulle lukta, undersöka och kissa på allt och inget! Iblad blev han lite osäker och tittade på sin matte, men lite pepp så gick vi vidare. Det var först när vi stötte in i ett gäng högljudda ungdomar som det blev för mycket och det släppte han sen när de försvann och vi gick vidare!

Dessutom är han anmäld till sin första kurs nu! Han skall lära matte att älska en ny hundsport. Tillsammans skall vi bli freestyle-proffs (eller kul skall vi ha iaf hoppas jag ;) )

Min pojk börjar kanske blir stor... :)

Denna bilden togs bara några dagar efter att han kom till oss och jag minns hur snygg jag tyckte han var på den. Nu tycker jag bara att han ser benig och spänd ut på den

Tacka vet jag bilder som denna

Gah, en sån skitdag :( Kaos i Enyas huvud är nog rätt ord att beskriva det. Visst var hon en stjärna när vi tränade. Fan hon börjar verkligen bli bra på detta nu! Men suck och blä och fy och usch vad jobbig hon var när det kom till de andra hundarna! Det var ju kursstart, så en del nya hundar dök upp + att det var en valpkurs på apellplan = Enya hade hur mkt som helst att ha koll på och vråla på så fort tillflle gavs eller hon tyckte att det var läge för det. *suck*

En fet, ful, kortbent korv som tydligen skall gå kursen dök upp efter typ en timme och den blev ju givetvis hatad omgående. Det blev ju inte bättre av att den vid ett tillfälle när den var lös (& Enya skällde på den) valde att kuta fram mot oss, skällande och ilsk! Han fick smaka på en vresig Enya iaf *suck* Sen så gapade hon bara lite för att X antal gånger. Gjorde värsta utfallet mot Aristo, som hon annars gillar numer... Stackarn blev helt paff och vägade inte gå nära henne nåt mer. När Peggy lycklig efter att ha tagit plattatunneln fick ett busryck och kutade runt lite blev Enya rabiat och stackars Peggy fick värsta raggen och sökte tröst hos matte.

Japp idag var min hund monstret på kursen *suck*

Men jag älskar henne ändå, men det var nog tur för henne att hon var sugen på att jobba iaf och då det var hennes tur på något satsade hon helhjärtat på att göra det jag bad henne om. Men det var uppenbart att sittauppbunden idag inte var nån höjdare...

Idag övade vi på:

- snäva svängar i en box

- däcket (Enya tog det spiksäkert så vi hoppade det bara två gånger)

- platta tunneln (var ett tag sen sist, så hon behövde lite hjälp inledningsvis, men sen tog hon den klockrent)

- gungbräda (hon älskar vår nya "bang-lek" och planen är at förhoppningsvis komma ut till klubben i helgen och testa att ta ett steg till på gungbrädan m henne. Det var inte läge för det idag, även om hon var på och träningsssugen :P )

Själv kan jag knappt röra mig nu. Har så j-vla ont i ryggen och går som en gammal kärring :P

Idag är jag så där sjukt trött igen. :( Vaknade i någorlunda bra tid, kom upp, åt frukost och sen slog det över mig och jag ville bara återgå till sängen. Har ia släpat mig ut m hundarna, de har fått frukost och jag har krattat tomten lite. Men nu vill jag bara sooooova.

Idag är det första gången på agility 3an för mig och Enya. Vi får ta bussen, sen tåget och sen möter en kursare upp oss på tågstationen, så vi kan åka m dem ut till klubben. Superbra att vi kommer iväg, men gah jag kommer ju somna redan på tåget gissar jag! Sen så har jag ju grabbarna som blir ensamma en hel del idag då, utan att få någon promenad. För att orka gå m dem oxå har jag lagt ner helt. Det blir förhoppningsvis en sväng runt dungen innan och sen en när jag kommer hem, men utöver det lär inte mycket hända i deras dag.

Annars tänker jag på Tua och Linus idag! Hoppas på lite besked av det positivare slaget nu!

Sa jag att jag vill sova?!

Gah, det är verkligen inte kul att vara ensam just nu! Brukar väl inte tycka det i vanliga fall heller, men då brukar det "räcka" m att få gnälla lite. Nu känns det som evigheters evigheter tills jag får sällskap av min kära syster som kommer på torsdag. Och tusan vad glad jag är att hon kommer då, för även om D kommer hem på fredagkväll/natt, så livar hon upp det hela lite tidigare. Dessutom så ser jag henne alldeles för sällan måste jag säga och jag saknar henne!

Dagen har annars varit som värsta berg-o-dal-banan. Ena stunden djupt ner i avgrunden, för att sen faktiskt vara riktigt högt uppe och må bra. Våren underlättar helt klart! För att kunna cykla en timme i t-shirt m Enya, lyssna på fågelsång och känna hur solens strålar nästan ger mig huvudvärk är ganska så nice faktiskt! Så nice att jag faktiskt orkade gå en sväng m grabbarna sen med, vilket de verkligen uppskattade :)

Men så svallar det över mig, tårarna tränger sig på och jag känner mig ensamast i hela universum.