Så har vi vait på kurs igen. Jag var väl i tveksam form inför dagen, men det var ganska så lugnt ändå. Enya var superduktig iaf!

Först fick vi i uppgift att planera träningen tillsammans m en annan kursmedlem. Jag och Enya hamnade m dalmatinen Aristo och det gillar vi. :) Han kan svänga ut lite ibland och är man ihopparad m honom så stör han ju inte min träning ;) Man tränar nämligen alltid bara en hund åt gången. Vi fick i uppgift att planera och genomföra övning i hoppteknik och då båda gärna hoppas STORT så var det där vi la fokusen. Tycker nog det gick skapligt m min gravidmosiga hjärna. Slapp iaf springa då jag kunde sätta fröken framför hindren och sen gå till slutet och kalla in    Gäller att vara smart.

Sen var det in o fika och köra lite teori. Inget avanserat idag utan lite repetition på ord, begräpp och sånt. Sen var det ut igen och då fick vi en bana m 6 hopphinder, däcket och tunneln att gå. Fick klura lite på ev sidbyten och vägval och sen när vi kände oss redo fick vi i uppdrag att föra vår kamrat (i mitt fall Aristos matte) runt banan på det sättet vi planerade att ta hunden. Vilket innebar att först så fick man springa en gång och visa vägen och sen fick man leka hund en gång och inte bara springa, utan även hoppa (tack o lov slapp vi göra både däcket och tunneln). Först sen efter det blev det hundarnas tur att ta banan.

Däcket höjdes ju förra gången och då lyckades jag få igenom Enya en gång. Behöver jag säga att jag var milt sagt SKEPTISK till att ha däcket höjt i en bana?! Iaf, Enya tog första hindret och satsade stort mot däcket, för att gå genom ramen. Sen stod vi där och kämpade och kämpade med att hon skulle ta det som det är tänkt. Helt plötsligt gjorde hon det och jag var ju inte alls med på det så vi krockade typ m tunneln sen    Men hon fick en godis och sen körde vi vidare. Resten av banan gick jättebra. Vi var sist ut att köra, så vi hade ju turen att se vart de andra fick problem och la om planen utifrån det och slapp deras problem. :)

Sen var kursen slut, men då ljuset fortfarande fanns på plats gick vi bort till den läskiga gungbrädan för att se om vi kunde jobba lite på den. Planen var att låta gungbrädan slå ner i marken lite försiktigt samtidigt som Enya fick massa gott godis i närheten. Hon reagerar ju väldigt starkt på ljudet och målet var att få bort den rädslan till en början. Men gungbrädan lät knappt nånting då jag bara lyfte den en liten bit och jag ville inte riskera att hon fick den i huvudet och lyfta den högt, så det kändes lite så där... Men så tog min smarta och fantastiska hund initiativet till att sätta upp tassarna på gungbrädan! Och snart kunde jag lyfta brädan 15 cm och hon tryckte ner den m en duns utan större problem!    Det blev lite omvända "pangleken" som vi gick igenom i höstas och som hon verkligen avskydde! Men det var uppenbart att nu upplevde hon att hon hade kontrollen över det hela och då var det ok, även om hon ibland tyckte det blev obehagligt. Vi körde det flera gånger om och snart viftade hon glatt på svansen när hon smällde ner gungan och sen studsade hon upp hela hon på den. :) Kändes superbra faktiskt! Tyvärr så har den låga brädan som låg på marken försvunnit, så vi kan inte fortsätta träna den parallelt och den stora gungbrädan går inte att ta loss och lägga på backen. :( Men men... Vi får köra på så gott vi kan.

Nu gnäller D att jag måste visa honom Krypets alla saker...    Tydligen har jag missat den biten.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Finns det någon som fortfarande bloggar? Eller läser bloggar? Har jag tid och ork att blogga igen? Eller ska allt fortsätta hamna på fb bara? Ska jag samla hundträningen här igen kanske? Tycker iofs det är kul m fb-minnena som dyker upp, men annars ä...

Bloggen är ju nästan död, men känner ändå att jag vill ha kvar den och samla minnen i för att kanske en dag ta upp den igen när tid och ork finns. Så beslutade mig för att försöka samla ihop en årskrönika från 2017 iaf. :)   JANUARI   Vi börj...

Håller fortfarande på att smälta hela Crufts upplevelsen och hoppas att jag så småningom ska få tid och ork att skriva ner en längre text om allt. Just nu känner jag bara enorm tacksamhet!      Tacksam över att jag har världens bästa Knott! Vi ha...

2016 går mot sitt slut och det är väl dax att sammanfatta året så smått. Redan 2015 stod det klart att 2016 inte skulle bli det tävlingsår som jag sett fram emot. Istället bestämde vi oss för att flytta till Wales. Makens disputation i mitten av Febr...

Joy, det är vad vårat nyförvärv kommer att kallas. Iaf om ni frågar mig. Familjen är inte helt enig, men eftersom det är jag som står för det mesta av träningen kommer det iaf bli det hon lyssnar på i slutänden ;) Krypet tycker hon ska heta Röda Hulk...